Den stora dagen

7 oktober 2010

Idag var det då dags att "sätta igång" hela barnafödande processen. Vi infann oss på förlossningsavdelningen redan kl 08.00 den 7 okt 2010. Slog oss ner i väntrummet och det tog inte lång tid förens vi blev omhändertagna av en barnmorska från avdelningen. Åh gud va bra, hatar att vänta. Snabba ryck tänkte vi i denna stund, men ack så fel vi skulle ha visade det sig senare.

Vi blev placerade i ett egen rum där allt som behövdes för att föda ett barn fanns. Nu började det att pirra i magen. När det väl sätter igång alltihop så skulle jag och Khing bli mamma och pappa för första gången..ojojoj vilken känsla. Jag, Pappa? Hur skulle det gå? Nåja, sånt vet man ju bara senare. Nu var det nära för nu var vi på plats och hade en hel avdelningen fullt med människor som vet hur man levererar barn.

Men vi fick sitta i vårat lilla rum och vänta och sen vänta lite till. Tiden gick och nån gång på förmiddagen var det så dags att sätta i dropp för att framställa värkar. En kanyl i armvecket blev det efter många funderingar från barnmorskan. Sedan även en CTG på Khings mage och dessutom ville man använda sig av en såkallad "skalpelektrod" på barnets huvud inne i magen. Konstigt va? :) . Skalpelektrod är en tunn liten metalltråd som fästes på barnets huvud för att kolla hjärtslagen.

Med all dessa krims krams på Khings kropp var det bara att sitta och vänta. Men det skulle inte dröja länge innan Khing skulle börja få värkar. Jag är väl fel person för att försöka förklara hur ont detta gör men ni som vet, ni vet. Alla andra kan bara föreställa sig. Men jag satt där och led med Khing och tyckte så synd om henne genom hela den här processen. Dessa värkar höll nämligen på enda fram till kl 04.00 dagen efter. Men jag återkommer till den tidpunkten längre fram.

Så detta dropp som nu Khing får framkallar värkar hon mamman precis som vanliga värkar uppstår. Khing får mer och mer ont och barnmorskan kommer in någon gång ibland och kollar läget, samt att hon vill titta hur öppen hon är. I detta läge så har inte mycket hänt. Efter nästa koll en timme senare så vill dom sätta in en ballong som sedan fylls och ska hjälpa till att öppna upp Khing och få igång det hela lite snabbare. Denna process går ganska bra och ballongen ramlar ur av sig själv efter ett tag. Nu tänkte vi att vi är på gång på allvar här...nu blir det väl snart dags att föda barn.

Men vi fick vänta ytterligare förstås. Och värkarna fortsatte på Khing som vred sig i plågor när väl värkarna satte igång. Khing började använda lustgas med det hjälpte föga. Jag och Khing började då att diskutera om hon skulle ta en Epidural bedövning, alltså en ryggmärgsbedövning för att lindra smärtan. Men vi kände att det inte var dags för detta ännu. Skulle inte barnet komma snart så blev det nog till att ta denna bedövning. Det dröjde ett par timmar sen ville Khing ha bedövningen, och det snabbt som ögat. Frågan gick förstås till barnmorskan och hon sa, -Javisst, jag ringer narkosläkaren och han borde vara här inom 40 minuter. Nu var klockan omkring fem på eftermiddagen och åter igen blev vi sittandes för att invänta denna narkosläkare. Värkar fortsatte och Khing kunde inte sitta still för så ont gjorde det, hon satt ner, ställde sig upp, gick runt i rummet, la sig när i sängen. Och så här höll hon på hela tiden. Jag kunde ju givetvis inte hålla mig och ställde barnmorskan mot väggen och fundera varför inte narkosläkaren kom, för hon sa ju att han skulle dyka upp ganska snart.

- Ja, jag ringer igen säger hon.
- Ja tack svarar jag. Inget händer, vi får vänta igen. Nästa gång BM kom in så fråga jag igen vad som händer.
- Jo det är så här, säger hon. Han är på ett akutuppdrag och vi får vänta till han blir klar där. Det prioriteras först.
-Hur länge blir han där då, undrar jag?
- Det vet vi inte får jag till svar.
- Då får ni ringa till nån annan narkosläkare, säger jag.
- Nä men gud nej, det kan vi inte göra.
- Varför då?
- Nä dom andra läkarna är hemma.
- Ja men ring dom då, svara jag lite irriterat. Min flickvän har helvetes ont.
- Nä, det får vi inte göra.
- Men hur gör ni i ett akutläge, säger jag. Får dessa läkare vara ifred även i ett akutläge också?
- Nja, säger hon på ett litet grinigt sätt. Då är det annorlunda. Men som det är nu så får ni gott vänta.
- Ok, det verkar som vi får göra det, tack för ingenting.

Som ni förstår vad jag lite grinig och det med tanke på att Khing hade såna jävla smärtor. Hur som helst så fick vi iaf vänta ett jäkla bra tag, för det skulle dröja ända fram till kl 20.00 innan han dök upp. När han väl var på plats så lugnade jag ner mig och insåg väl vilken skit jag var mot denna BM. Runt 20.30 var så då Khing bedövad och efter ett tag så kände hon att smärtorna började att försvinna. All smärta försvann förstås inte och emellanåt så gjorde det jäkligt ont ändå även med Epidural bedövningen. Det märktes också på Khing att hon var väldigt trött och sliten. Stackare Khing !! Där sitter man själv och kan inget göra för att hjälpa henne. Lite peptalk och lite massage är det jag kan bidra med. Men vad hjälper det i det stora hela?

Vid detta läge var Khing bara öppen 5 cm och det skulle inte hända någonting på ett bra tag. Barnmorskan var in flera gånger för att se hur mycket hon öppnat sig men det hela gick oerhört långsamt. Droppet hon hade ökades på successivt men det hade ingen verkan nå mera. Frågan gick till avdelningens läkare om huruvida vi skulle fortsätta med dropp eller gå till väga på något annat sätt. Så nu fick vi vänta på läkaren ett bra tag och efter hon varit där skulle hon säga vad hon tyckte.

Klockan var nu fyra på morgon och enligt läkaren var det antingen att öka på droppet för att få igång värkarna ännu mera och mer intensivare eller att avbryta droppet och göra ett kejsarsnitt. Jag och Khing diskuterade detta tillsammans ensam på vårat rum och kom fram till att kejsarsnitt var den bästa lösningen. Även om hon själv kände att en naturlig födsel är vad man egentligen vill ha. Men vad gör man i detta läge, Khing var så trött och hela hennes kropp var helt slut så även om hon hade öppnat sig 10 cm så hade hon nog inte haft kraft kvar för att förlösa barnet. Vi kallade då in läkaren och BM och sa som det var. Vi vill ha kejsarsnitt.

Om vi hade fått vänta så länge och så många gånger tidigare under dagen, kvällen och natten så blev jag oerhört förvånad över hur pass snabbt man kallar in folk till att fixa ett kejsarsnitt. Vi hann knappt blinka innan det var dags att rulla ut Khings säng och bege oss till operationssalen.

Khing togs om hand om på ett håll och jag blev omhändertagen av en sköterska för jag skulle minsann få vara med i operationssalen. Så på med sjukhusets operationskläder och pang in i salen. Där inne låg nu Khing och väntade samt en hel drös med annat folk. Läkare, barnmorska, barnläkare och sjuksköterskor. Allting var redan klart för operation och jag fick sitta och hålla Khing i handen medans dom skötte operationen. Ingen idé att komma med förslag här inne inte :)

Jag fick alltså sitta bakom Khing och prata med henne och få henne att må så bra som möjligt och att försöka slappna av och inte tänka på vad som komma skall. Dom ska ju faktiskt snitta upp henne och det inte bara med ett snitt, utan flera så magen har flera lager som ska snittas upp. Läkarna hade satt upp skynken som gjorde att vi inte kunna se något, men ville man så kunde man titta i en reflektion i lampan ovanför operationsbordet och på så vis få en glimt av själva operationen. Jag valde att inte titta där och bara koncentrera mig på Khing. En snäll sköterska som skötte maskinerna där inne var så vänlig och tog våran kamera och gick omkring och knäppte kort där inne för oss. Allting gick ganska fort och sköterskan nämnde att när vi hörde ett slags bubblande ljud så skulle vi vara vaksamma för då strax skulle våran dotter göra sitt första framträdande i denna värld. Vi hann knappt lyssna på vad hon sagt och helt plötsligt blev det först en tystnad, sen nåt bubbligt ljud och efter det tonerna av vår lilla dotter som gjorde sig hörd till allas glädje. O,boy vilken lycka !!!

Nu började alla som var där inne röra på sig, alla hade tydligen en roll att spela. Jag blev i alla fall inföst i ett rum där jag fick se på när barnläkare och barnmorska tog hand om våran lilla dotter. Hon skrek så det stod härliga till och alla var så nöjda och glada, konstigt tyckte jag då, men efter att fått veta av barnläkaren att barn som skriker högt mår tydligen hur bra som helst. Och glad blev jag över det givetvis. Hon togs om hand under några minuter och det kollades så att allt såg bra ut. Efter det så bar dom ut henne till Khing för hon låg kvar i operationssalen. Och nu så fick äntligen Mamma Khing se sin lilla dotter för första gången. Alla vi tre var så oehört lyckliga.

Nu var det dags att gå tillbaka till vårat rum på förlossningsavdelningen, så jag sparkade av mig alla sjukhus kläderna och knallade upp till vårat rum där dom sen kom in med den nyfödda. Khing fick förstås ligga kvar nere i operationssalen för hon lära sys igen. Det skulle inte ta så långt tid. Efter en stunds väntan så kom då en ung tjej in med våran dotter och jag fick hjälpa till med att väga och mäta henne samt hålla i henne för lite undersökningar. Ord kan inte beskriva känslan av att hålla i sitt eget barn för första gången. Jag var så fruktansvärt rädd att ha "sönder" henne, hon var ju så liten och så ömtålig. Men allt gick bra iaf.

Efter en stund gick barnmorskan ut och jag blev ensam för första gången med min lilla dotter. Vi satte oss ner tillsammans i en fåtölj jag höll i henne tills Khing kom tillbaka från operationssalen. Nu var vi alla tre tillsammans alldeles ensamma för första gången och jag kommer aldrig att glömma hur jag kände och tänkte. Att se Khing hålla i vår dotter och se hur hennes ögon vattnades en aning när hon såg på vårt barn är en underbar känsla jag bär med mig i mitt hjärta. Där och då så kände jag en lättnad över att allt hade gått så bra, vår dotter var frisk och Khing behövde nu inte bära runt på en stor mage nå mera.

Två har blivit tre, vi är nu en familj.

Snabbtur genom graviditeten

Som alla andra på den här planeten så får då kvinnan genomgå en graviditet i nio månader. Ingen som jag känner under alla år har verkligen tyckt att det har varit en dans på rosor. Men däremot så ser alla det som en positiv tid då man vet vad komma skall. Khing fick förstås gå genom alla positiva och negativa saker med sin graviditet. Det negativa var som alla andra illamåendet, gå upp i vikt och förstås att ständigt oroa sig att allt är bra med den lilla krabaten i magen. Äter jag rätt mat, dricker jag rätt osv osv. Alla kläderna som man har börja att bli för små och man lär ut och leta mammakläder som ser ut som tält man har till när man campar.

Men allt det positiva väger förstås över allt detta då man vet att det finns ett litet barn inne i sin mage. Man ser fram emot att få åka på sitt första ultraljud och där få uppleva hjärtljuden och sen en skymt av barnet. Nu blev det som så att det första ultraljudet som Khing tog var i Thailand. Så pappa fick till sin besvikelse inte uppleva det första ultraljudet. Men det skulle ju komma fler när Khing väl var tillbaka i Sverige. Khing tog naturligtvis reda på vad könet på barnet var redan i Thailand, hon kunde ju inte hålla sig. Men vi hade redan diskuterat detta och jag var förberedd på att hon skulle göra så. Det var en liten flicka så låg i mammas mage...Härligt !!

Fast forward...

Efter att varit på några kontroller hos barnmorskan lite då och då så börjar det närma sig nio månader. Allt hade gått bra under hela graviditeten och inga komplikationer var att vänta. Hur som helst så blev det så att Khing gick över tiden och inga tendenser på att barnet var på väg. Vi ringde förstås till barnmorska och BVC i Gävle angående detta och dom bad oss att vänta ytterligare. Nu hade vi gått 10 dagar över tiden och det blev till att åka in till BVC och kontrollera Khing status. Där konstaterade dom ...ingenting. Vi fick åka hem igen och vänta ytterligare. Men under natten 4 oktober så kände Khing att något "läckte" där under och vi ringde direkt till BVC igen och fick då åka in igen dagen efter (5 okt). Nu så fick vi träffa lite mer folk som sa till oss efter mycket om och men att vattnet gått. Men hon var inte öppen något så vi fick åka hem åter igen. Tillbaka igen då den 6 oktober där man bestämde att dom skulle sätta igång henne den 7 okt. Tjafs tjafs tjafs tyckte jag då, men i detta läge så lyssnar man förstås på dom som vet bättre än mig :)

Nåja, bara att åka hem och packa saker inför morgondagen.

Då så har det äntligen hänt

Det hela började i slutet av januari år 2010. Khing var lite sen med sin mens och vi började ana att nånting var på gång. Visst hade Khing varit sen med sin menstruation tidigare men något sa oss att denna gång var det annorlunda. Vi tog tag i saken ganska omgående och var iväg till apoteket för att inhandla vårt allra första graviditets test. Det blev en av märket Clearblue. Hem igen och direkt in på toaletten för att få testa denna unika manick. Efter en tids läsande av manualen så kissade till slut Khing på sin nyinköpta Clearblue och efter någon minut kunna vi knappt se vad som stod på den, var det ett + eller - tecken. Vi båda två stod som två frågetecken, vad betyder det här egentligen? Det var så svårt och se om det stod positivt eller negativt. Men vi tyckte iaf att den lutade mer åt positivt. Vi tittade på varandra ett tag och beslöt oss att vi måste nog köpa en dyrare varianten av Clearblues graviditets test. Iväg igen till apoteket och hem igen. Nu ska vi väl iaf kunna se vad som tänkte vi då denna variant var i digitalform och hade en display. Ok, samma procedur igen och efter två minuter kunna vi med glädje äntligen se vad som stod på manicken: Gravid Två veckor. Åter igen tittade vi på varandra och kunde inte tro det var sant. Var vi gravida verkligen? Vi gick omkring här hemma och pratade lite och vi bägge två hade lite svårt att tro att det var sant. En liten manick skulle få avgöra det största man får vara med om som människa. Ska man kunna lita på detta egentligen?

Vi gick här hemma i någon dag och på nåt sätt så kändes det att vi var gravida, vi måste ju förstås lita på att manicken hade rätt. Men så blev det att Khing kände sig lite krasslig i magen och det bar iväg till hälsocentralen medsamma. Där visade sig att det inte var nåt allvarligt utan bara nå gaser eller var det nu var, kommer inte ihåg för vi talade om för doktorn att vi trodde att vi var gravida och då såg han till att vi fick ta prover där och då.

Och visst var det så. Vi var till hundra procent gravid. Tacka Gud, tacka Buddha och alla andra gudar där ute....äntligen så hade det hänt.